Samadhi Film, del 1
Maya, illusionen av jaget
Samadhi är ett gammalt sanskritord som saknar modern motsvarighet. Det finns en grundläggande utmaning med att göra en film om Samadhi. Samadhi pekar på något som inte kan förmedlas på det intellektuella planet.
Denna film är helt enkelt den yttre manifestationen av min egen inre resa. Avsikten är inte att lära dig om Samadhi eller ge information till ditt intellekt, utan att inspirera dig att direkt upptäcka din sanna natur. Samadhi är mer relevant nu än någonsin. Vi befinner oss i en tid i historien där vi inte bara har glömt samadhi, utan vi har glömt vad vi glömt.
Detta glömska är Maya, illusionen om jaget.
Som människor lever de flesta av oss uppslukade av våra vardagsliv, utan att ägna mycket tanke åt vilka vi är, varför vi är här eller vart vi är på väg. De flesta av oss har aldrig insett det sanna jaget, själen eller det som Buddha kallade annata – det som ligger bortom namn och form, bortom tänkandet. Följaktligen tror vi att vi är dessa begränsade kroppar. Vi lever i rädsla – antingen medveten eller omedveten – för att den begränsade jagstruktur som vi identifierar oss med ska dö.
I dagens värld utövar den stora majoriteten av människor som ägnar sig åt religiösa eller andliga praktiker, såsom yoga, bön, meditation, sång eller någon form av ritual, tekniker som är betingade. Det innebär att de bara är en del av egokonstruktionen. Sökandet och aktiviteten är inte problemet – att tro att man har hittat svaret i någon yttre form är problemet.
Andlighet i sin vanligaste form skiljer sig inte från det patologiska tänkandet som förekommer överallt. Det är en ytterligare upprördhet i sinnet. Mer mänskligt görande, i motsats till mänskligt varande. Egokonstruktionen vill ha mer pengar, mer makt, mer kärlek, mer av allt. De som befinner sig på den så kallade andliga vägen önskar att bli mer andliga, mer uppvaknade, mer jämnmodiga, mer fridfulla, mer upplysta. Faran för dig som tittar på den här filmen är att ditt sinne kommer att vilja uppnå samadhi. Ännu farligare är att ditt sinne kanske tror att det har uppnått samadhi. Närhelst det finns en önskan att uppnå något kan du vara säker på att det är egokonstruktionen som är i farten. Samadhi handlar inte om att uppnå eller lägga till något till dig själv.
Att förverkliga samadhi är att lära sig att dö innan man dör. Liv och död är som yin och yang – ett oskiljaktigt kontinuum. Det utvecklas oändligt, utan början och utan slut. När vi stöter bort döden, stöter vi också bort livet. När du direkt upplever sanningen om vem du är, finns det inte längre någon rädsla för livet eller döden.
Vårt samhälle och vår kultur talar om för oss vilka vi är, och samtidigt är vi slavar under de djupare, omedvetna biologiska begären och aversionerna som styr våra val. Ego-konstruktet är inget annat än impulsen att upprepa. Det är helt enkelt den väg som energin en gång tog och energins tendens att ta den vägen igen, oavsett om det är positivt eller negativt för organismen.
Det finns oändliga nivåer av minne eller sinne, spiraler inom spiraler. När ditt medvetande identifierar sig med detta sinne eller egokonstrukt, binder det dig till social konditionering, som du skulle kunna kalla matrisen.
Det finns aspekter av egot som vi kan vara medvetna om, men det är det omedvetna, den arkaiska kopplingen, de ursprungliga existentiella rädslorna, som faktiskt driver hela maskineriet. Oändliga mönster av strävan efter njutning och undvikande av smärta sublimeras till patologiska beteenden … vårt arbete … våra relationer … våra övertygelser, våra tankar och hela vårt sätt att leva. Liksom boskap lever och dör de flesta människor i passiv underkastelse och offrar sina liv till matrisen.
Vi lever liv instängda i trånga mönster. Liv som ofta är fyllda av stort lidande, och det faller oss aldrig in att vi faktiskt kan bli fria. Det är möjligt att släppa taget om det liv som vi har ärvt från det förflutna, för att leva det liv som väntar på att träda fram genom den inre världen. Vi föddes alla in i denna värld med biologiskt betingade strukturer, men utan självmedvetenhet. Ofta när man ser in i ett litet barns ögon finns det inget spår av jaget, bara en strålande tomhet. Den person man växer upp till är en mask som bärs över medvetandet.
Shakespeare sa: “Hela världen är en scen, och alla män och kvinnor är bara skådespelare”. Hos en uppvaknad individ lyser medvetandet igenom personligheten, genom masken. När man är vaken identifierar man sig inte med sin rollfigur. Man tror inte att man är de masker man bär. Men man slutar inte heller att spela en roll.
Tjugofyrahundra år efter att Platon skrev "Staten" är mänskligheten fortfarande på väg ut ur Platons grotta. Faktum är att vi kanske är mer förtrollade av illusioner än någonsin.
Platon lät Sokrates beskriva en grupp människor som levde kedjade i en grotta hela sina liv, vända mot en tom vägg. Allt de kunde se var skuggor som projicerades på väggen av de föremål som passerade framför en eld som brann bakom dem. Denna dockteater blev deras värld. Enligt Sokrates var skuggorna det närmaste fångarna någonsin skulle komma att se verkligheten. Även efter att ha fått höra om världen utanför fortsatte de att tro att skuggorna var allt som fanns. Även om de misstänkte att det fanns något mer var de ovilliga att lämna det som var bekant.
Mänskligheten idag liknar de människor som bara har sett skuggorna på grottväggen. Skuggorna är en analogi till våra tankar. Tankarnas värld är den enda värld vi känner till. Men det finns en annan värld som ligger bortom tanken. Bortom det dualistiska sinnet. Är du villig att lämna grottan, att lämna allt du har känt till för att upptäcka sanningen om vem du är?
För att uppleva Samadhi är det nödvändigt att vända uppmärksamheten bort från skuggorna, bort från tankarna och mot ljuset. När en person bara är van vid mörkret måste hen gradvis vänja sig vid ljuset. Precis som när man anpassar sig till vilket nytt paradigm som helst krävs det tid och ansträngning, samt en vilja att utforska det nya och samtidigt släppa det gamla. Sinnet kan liknas vid en fälla för medvetandet, en labyrint eller ett fängelse. Det är inte så att du befinner dig i ett fängelse – du är fängelset.
Fängelset är en illusion. Om du identifierar dig med ett illusoriskt jag, då sover du. När du väl är medveten om fängelset, om du kämpar för att ta dig ur illusionen, då behandlar du illusionen som om den vore verklig och du förblir fortfarande i sömn, förutom att drömmen nu blir en mardröm. Du kommer att jaga och fly från skuggor för evigt. Samadhi är att vakna upp ur drömmen om det separata jaget eller egokonstruktionen. Samadhi är att vakna upp ur identifieringen med det fängelse som jag kallar mig själv. Du kan aldrig verkligen vara fri, för vart du än går finns ditt fängelse där.
Uppvaknande handlar inte om att bli av med sinnet eller matrisen, tvärtom; när du inte identifierar dig med det kan du uppleva livets spel mer fullt ut och njuta av föreställningen som den är, utan begär eller rädsla. I de forntida lärorna kallades detta Leilas gudomliga spel: spelet att leka i dualiteten.
Det mänskliga medvetandet är ett kontinuum. I den ena ytterligheten identifierar sig människan med det materiella jaget. I den andra ytterligheten finns samadhi, upphävandet av jaget. Varje steg vi tar på kontinuumet mot samadhi medför mindre lidande. Mindre lidande betyder inte att livet är fritt från smärta. Samadhi ligger bortom dualiteten mellan smärta och njutning. Det innebär att det finns mindre sinne, mindre jag som skapar motstånd mot vad som än utspelar sig – och det är just detta motstånd som skapar lidande. Att uppnå samadhi, även om det bara är en gång, gör att du kan se vad som finns i den andra änden av kontinuiteten. Att se att det finns något annat än den materiella världen och egenintresset. När det sker ett faktiskt upphörande av jagstrukturen i Samadhi finns det inga egotankar, inget jag, ingen dualitet, men ändå finns det fortfarande "jag är", annata eller inget jag. I den tomheten ligger prajnas eller visdomens gryning – insikten om att det immanenta jaget ligger långt bortom dualitetens spel, bortom hela kontinuiteten.
Det immanenta jaget är tidlöst, oföränderligt, alltid nu. Upplysning är sammansmältningen av den urtida spiralen – den ständigt föränderliga manifesterade världen eller lotusen där tiden utvecklas – med ditt tidlösa väsen. Din inre struktur växer som en blomma som ständigt slår ut när du slutar identifiera dig med jaget och blir en levande bro mellan tidens värld och det tidlösa.
Att bara inse det immanenta jaget är bara början på ens väg. De flesta människor kommer att behöva uppleva och förlora samadhi otaliga gånger under meditation innan de kan integrera det i andra aspekter av livet. Det är inte ovanligt att få djupa insikter om sitt väsens natur under meditation eller självutforskning, bara för att sedan återigen falla tillbaka i gamla mönster och glömma sanningen om vem man är.
Att förverkliga den stillheten eller tomheten i varje aspekt av livet, varje aspekt av sitt eget jag, är att bli tomhet som dansar som alla ting.
Stillhet är inte något skilt från rörelse. Den är inte motsatsen till rörelse. I Samadhi erkänns stillheten som identisk med rörelse, formen är identisk med tomheten. Detta är meningslöst för sinnet, eftersom sinnet är dualitetens uppkomst.
René Descartes, den västerländska filosofins fader, är känd för uttrycket "Jag tänker, alltså finns jag". Ingen annan fras sammanfattar tydligare civilisationens fall och den fullständiga identifieringen med skuggorna på grottväggen. Descartes misstag, liksom nästan alla människors misstag, var att likställa det grundläggande varat med tänkandet.
I inledningen till sin mest berömda avhandling skrev Descartes att nästan allt kan ifrågasättas; han kan tvivla på sina sinnen och till och med på sina tankar. På samma sätt sade Buddha i Kalama-sutra att man, för att fastställa sanningen, måste tvivla på alla traditioner, skrifter, läror och allt innehåll i sitt sinne och sina sinnen. Båda dessa män utgick från en stor skepsis, men skillnaden var att Descartes slutade sin undersökning på tankens nivå, medan Buddha gick djupare – han trängde bortom sinnets djupaste nivåer. Kanske hade Descartes, om han hade gått bortom sitt tänkande sinne, insett sin sanna natur och det västerländska medvetandet skulle se helt annorlunda ut idag.
I stället beskrev Descartes möjligheten av en ond demon som skulle kunna hålla oss under en slöja av illusion. Descartes insåg inte vad denna onda demon egentligen var. Precis som i filmen "The Matrix" skulle vi alla kunna vara anslutna till något sofistikerat program som matar oss med en illusorisk drömvärld. I filmen levde människorna sina liv i Matrix, medan de på en annan nivå egentligen bara var batterier som matade sin livskraft till maskinerna, vilka använde deras energi för sina egna syften.
Människor vill alltid skylla på något utanför sig själva för tillståndet i världen eller för sin egen olycka. Oavsett om det är en person, en viss grupp eller ett land, en religion eller någon sorts kontrollerande Illuminati likt Descartes onda demon, eller de medvetna maskinerna i Matrix. Ironiskt nog
var den demon som Descartes föreställde sig just det som han själv definierade sig genom. När du uppnår Samadhi blir det tydligt att det finns en kontrollör, det finns en maskin och en ond demon som dag efter dag suger ut ditt liv. Maskinen är du själv.
Din självstruktur består av många små betingade delprogram eller små chefer. En liten chef som längtar efter mat, en annan efter pengar, en annan efter status, position, makt, sex, intimitet. En annan vill ha medvetenhet eller uppmärksamhet från andra. Begären är bokstavligen oändliga och kan aldrig tillfredsställas.
Vi lägger mycket av vår tid och energi på att inreda våra fängelser, ge efter för pressen att förbättra våra masker och mata de små cheferna, vilket gör dem ännu mäktigare. Precis som narkomaner – ju mer vi försöker tillfredsställa de små cheferna, desto mer längtar vi i slutändan. Vägen till frihet är inte självförbättring
eller att på något sätt tillfredsställa jagets agenda, utan att helt och hållet släppa jagets agenda.
Vissa människor fruktar att ett uppvaknande till sin sanna natur innebär att de förlorar sin individualitet och livsglädje. I själva verket är det tvärtom; själens unika individualisering kan endast komma till uttryck när det betingade jaget övervinns.
Eftersom vi förblir sovande i matrisen upptäcker de flesta av oss aldrig vad själen egentligen vill uttrycka.
Vägen till samadhi innefattar meditation, vilket både innebär att observera det betingade jaget – det som förändras – och att förverkliga din sanna natur – det som inte förändras. När du når din stilla punkt, källan till ditt varande, väntar du på ytterligare instruktioner utan att insistera på hur din yttre värld måste förändras. Inte min vilja, utan den högre viljan ska ske.
Om sinnet bara försöker förändra den yttre världen för att anpassa den till någon idé om hur du tror att vägen borde se ut, är det som att försöka förändra bilden i en spegel genom att manipulera reflektionen. För att få bilden i spegeln att le kan du uppenbarligen inte manipulera reflektionen; du måste förverkliga det du som är den autentiska källan till reflektionen.
När du väl inser det autentiska jaget betyder det inte att något på utsidan nödvändigtvis behöver förändras. Det som förändras är den medvetna, intelligenta, inre energin eller prana, som befrias från betingade mönster och blir tillgänglig att styras av själen. Du kan bara bli medveten om själens syfte när du kan betrakta det betingade jaget och dess oändliga strävanden, och släppa taget om dem.
I den grekiska mytologin sägs det att gudarna dömde Sisyfos att upprepa en meningslös uppgift i all evighet. Hans uppgift var att oändligt rulla en sten uppför ett berg, bara för att den skulle rulla ner igen. Den franske existentialisten och Nobelprisbelönade författaren Albert Camus såg Sisyfos situation som en metafor för mänskligheten. Han ställde frågan: "Hur kan vi finna mening i denna absurda tillvaro?".
Som människor sliter vi oändligt, bygger för en morgondag som aldrig kommer, och sedan dör vi. Om vi verkligen inser denna sanning kommer vi antingen att bli galna om vi identifierar oss med våra egopersonligheter, eller så kommer vi att vakna upp och bli fria. Vi kan aldrig lyckas i den yttre kampen, eftersom den bara är en återspegling av vår inre värld. Det kosmiska skämtet, situationens absurditet, blir tydligt när det egobaserade jaget fullständigt och totalt misslyckas med att vakna upp genom sina meningslösa strävanden.
Inom zen finns ett ordspråk: "Före upplysningen hugger man ved och bär vatten. Efter upplysningen hugger man ved och bär vatten". Före upplysningen måste man rulla bollen uppför backen, efter upplysningen måste man också rulla bollen uppför backen. Vad har förändrats? Det inre motståndet mot det som är. Kampen har övergivits, eller snarare har man insett att den som kämpar är en illusion. Den individuella viljan eller det individuella sinnet och den gudomliga viljan, eller det högre sinnet, är i samklang.
Samadhi är i slutändan ett släppande av allt inre motstånd – mot alla föränderliga fenomen, utan undantag. Den som kan uppnå inre frid, oavsett omständigheter, har uppnått sann samadhi. Man släpper motståndet inte för att man godtar det ena eller det andra, utan för att ens inre frihet inte ska vara beroende av det yttre.
Det är viktigt att notera att när vi accepterar verkligheten som den är, betyder det inte nödvändigtvis att vi slutar agera i världen eller att vi blir mediterande pacifister. Faktum är att det motsatta kan vara sant; när vi är fria att agera utan att drivas av omedvetna motiv, då är det möjligt att agera i samklang med Tao, med hela kraften av vår inre energi bakom oss.
Många kommer att hävda att vi, för att förändra världen och skapa fred, måste kämpa hårdare mot våra upplevda fiender. Att kämpa för fred är som att ropa efter tystnad; det skapar bara mer av det man inte vill ha. Numera pågår det ett krig mot allt: ett krig mot terror, ett krig mot sjukdomar, ett krig mot hunger. Varje krig är i själva verket ett krig mot oss själva.
Kampen är en del av en kollektiv villfarelse. Vi säger att vi vill ha fred, men vi fortsätter att välja ledare som bedriver krig. Vi ljuger för oss själva och säger att vi står för mänskliga rättigheter, men fortsätter att köpa produkter tillverkade i svettfabriker. Vi säger att vi vill ha ren luft, men vi fortsätter att förorena. Vi vill att vetenskapen ska bota oss från cancer, men vi vägrar ändra våra självförstörande vanor som ökar risken för att vi blir sjuka. Vi inbillar oss att vi främjar ett bättre liv. Vi vill inte se våra dolda sidor som tolererar lidande och död.
Tron att vi kan vinna ett krig mot cancer, hunger, terror eller någon annan fiende som skapats av vårt eget tänkande och beteende, låter oss i själva verket fortsätta att inbilla oss att vi inte behöver ändra vårt sätt att agera på denna planet.
Det är i den inre världen som revolutionen först måste äga rum. Först när vi direkt kan känna livets spiral inombords kommer den yttre världen att komma i samklang med Tao. Fram till dess kommer allt vi gör att bidra till det kaos som redan skapats av sinnet.
Krig och fred uppstår tillsammans i en oändlig dans; de utgör ett enda kontinuum. Den ena halvan kan inte existera utan den andra. Precis som ljus inte kan existera utan mörker, och upp inte kan existera utan ner. Världen verkar vilja ha ljus utan mörker, fullhet utan tomhet, lycka utan sorg. Ju mer sinnet blandar sig i, desto mer fragmenterad blir världen. Varje lösning som kommer från det egobaserade sinnet drivs av tanken
att det finns ett problem, och lösningen blir ett ännu större problem än det man försökte lösa. Det man motstår består.
Människans uppfinningsrikedom skapar nya antibiotika, bara för att upptäcka att naturen blir allt listigare i takt med att bakterierna blir starkare. Trots våra bästa ansträngningar i den pågående kampen ökar faktiskt förekomsten av cancer, antalet hungrande människor i världen växer stadigt och antalet terroristattacker världen över fortsätter att stiga.
Vad är det för fel på vårt tillvägagångssätt? Liksom trollkarlens lärling i Goethes dikt har vi tagit oss an en stor makt, men saknar visheten att hantera den. Problemet är att vi inte förstår det verktyg vi använder. Vi förstår inte det mänskliga sinnet och dess rätta roll och syfte.
Krisen har sitt ursprung i det begränsade och betingade sätt på vilket vi tänker, känner och upplever livet. Vår rationalism har berövat oss vår förmåga att erkänna och uppleva visdomen hos många forntida kulturer. Vårt egobaserade tänkande har berövat oss förmågan att känna livets djup och djupgående helighet, livets strålglans, och att förverkliga helt andra medvetenhetsnivåer, vilka nu nästan gått förlorade för mänskligheten. I den forntida egyptiska traditionen var Neters arketypiska former vars egenskaper kunde förkroppsligas av dem som renade sina fysiska och andliga kroppar på ett sådant sätt att de var lämpade att rymma högre medvetanden. Den ursprungliga Neter, eller det gudomliga principen för denna visdom, var känd som Thoth eller Tehuti. Han avbildades ofta som en skrivare med ett fågelhuvud, eller ett ibishuvud, och representerade ursprunget till all kunskap och visdom. Thoth kan beskrivas som det kosmiska principen för tänkande eller tanke. Thoth gav oss språk, begrepp, skrift, matematik och alla konstarter samt sinnets uttrycksformer. Endast de som genomgått en särskild utbildning fick tillgång till Thoths heliga kunskap.
Thoths bok är inte en fysisk bok, utan visdomen i den akashiska eller eteriska sfären. Legenden berättar att Thoths kunskap var djupt gömd på en hemlig plats inom varje människa och skyddades av en gyllene orm. Den arketypiska eller eviga myten om ormen eller draken som vaktar en skatt genomsyrar många kulturer och har kallats för namn som kundalini shakti, chi, den helige anden och inre energi. Den gyllene ormen är en egokonstruktion som är bunden till de inre energierna, och så länge den inte bemästras och övervinns kommer själen aldrig att kunna uppnå sann visdom. Det sades att Thoths bok inte förde med sig annat än lidande för den som läste den, även om denne skulle finna gudarnas egna hemligheter och allt som är dolt i stjärnorna. Det man måste förstå är att boken förde med sig lidande för varje individ som läste den, varje ego som försökte kontrollera den. I den egyptiska traditionen representerades det uppvaknade medvetandet av Osiris.
Utan detta uppvaknade medvetande skulle all kunskap eller förståelse som det begränsade jaget förvärvade vara farlig, avskuren från högre visdom. Horus öga måste vara öppet. Den esoteriska betydelsen som vi finner här liknar den mer välkända berättelsen om "syndafallet" i Edens lustgård. Thoths bok motsvarar boken om kunskapen om gott och ont, vars frukt Adam och Eva frestades att äta. Mänskligheten har förstås redan ätit den förbjudna frukten, redan öppnat Thoths bok och blivit utkastad ur trädgården. Ormen är en metafor för den urtida spiralen som sträcker sig från mikrokosmos till makrokosmos. Idag lever ormen som du. Den är det egobaserade sinnet uttryckt som den manifesterade världen. Vi har aldrig tidigare haft tillgång till så mycket kunskap. Vi har trängt djupt in i den materiella världen, till och med hittat den så kallade Gudpartikeln, men vi har aldrig varit mer begränsade, mer okunniga om vilka vi är, hur vi ska leva, och vi förstår inte den mekanism genom vilken vi skapar lidande.
Vårt tänkande har skapat världen som den är idag. Varje gång vi betecknar något som gott eller ont, eller skapar preferenser i vårt sinne, beror det på att egostrukturer eller egenintressen uppstår. Lösningen är inte att kämpa för fred eller erövra naturen, utan helt enkelt att inse sanningen: att själva egostrukturens existens skapar dualitet, en klyfta mellan jaget och den andre, mitt och ditt, människan och naturen, det inre och det yttre. Egot är våld; det kräver en barriär, en gräns mot den andre för att kunna existera.
Utan ego finns det inget krig mot någonting. Det finns ingen hybris, det finns ingen överdriven strävan att skapa vinst. Dessa yttre kriser i vår värld speglar en allvarlig inre kris; vi vet inte vilka vi är. Vi är helt identifierade med våra egostrukturer, uppslukade av rädslor och avskurna från vår sanna natur.
Ras, religion, land, politisk tillhörighet – alla grupper vi tillhör – förstärker våra egobaserade identiteter. Nästan varje grupp som finns på jorden idag vill hävda att just dess perspektiv är sant och korrekt, precis som vi gör på individnivå. Genom att göra anspråk på sanningen som sin egen upprätthåller gruppen sin egen existens på samma sätt som ett ego eller en jagstruktur definierar sig själv i motsats till andra.
Nu mer än någonsin samexisterar olika verkligheter och polariserade trossystem på jorden. Det är möjligt för olika människor att uppleva helt olika tankar och känslomässiga reaktioner på exakt samma yttre fenomen. På samma sätt är samsara och nirvana, himmel och helvete, två olika dimensioner som upptar exakt samma värld. En händelse som kan framstå som apokalyptisk för en person kan ses som en välsignelse för en annan. Det som alltså blir uppenbart är att dina yttre omständigheter inte behöver påverka din inre värld på något särskilt sätt. Att uppnå samadhi är att bli ett självdrivet hjul, att bli självständig, ett universum i sig själv. Din livserfarenhet är inte beroende av föränderliga fenomen.
En analogi kan dras till Metatrons kub. Metatron nämns i olika forntida kristna, islamiska och judiska texter och är arketypiskt besläktad med den egyptiske guden Thoth, liksom med den grekiske Hermes Trismegistos. Metatron är intimt förknippad med tetragrammaton. Tetragrammaton är det grundläggande geometriska mönstret, mallen eller den ursprungliga utstrålningen av den fysiska verkligheten, som har kallats Guds ord eller Logos. Här ser vi en tvådimensionell återgivning av figuren, men om man betraktar den på ett visst sätt ser man en tredimensionell kub. När man ser kuben har ingenting förändrats i figuren, men sinnet har tillfört en ny dimension till uppfattningen.
Dimensionellhet eller ens perspektiv handlar helt enkelt om att vänja sig vid ett nytt sätt att uppfatta världen. När vi uppnår samadhi blir vi fria från perspektiv, eller fria att skapa nya perspektiv, eftersom det inte finns något jag som är investerat i eller fäst vid en viss synvinkel.
De största tänkarna i mänsklighetens historia har ofta pekat på tankenivåer bortom den begränsade jagstrukturen. Einstein sa: "Det sanna måttet på en människa bestäms främst av i vilken utsträckning och på vilket sätt hon har uppnått befrielse från jaget."
Det är alltså inte så att tänkandet och jagets existens är något dåligt; tänkandet är ett underbart verktyg när sinnet står i hjärtats tjänst. I Vedanta sägs det att sinnet är en god tjänare men en dålig herre.
Egot filtrerar ständigt verkligheten genom språk och etiketter och dömer hela tiden. Det föredrar en sak framför en annan. När sinnet och sinnena är dina herrar kommer de att skapa oändligt lidande, oändlig längtan och avsky, och låsa in oss i tankarnas matris. Om du vill uppnå Samadhi, döma inte dina tankar som goda eller dåliga, utan ta reda på vem du är före tanken, före sinnena. När alla etiketter släpps är det möjligt att se saker som de är. I det ögonblick ett barn får veta vad en fågel är, och om barnet tror på det man säger, ser det aldrig en fågel igen. Det ser bara sina tankar.
De flesta människor tror att de är fria, medvetna och vakna. Om du tror att du redan är vaken, varför skulle du då göra det svåra arbetet för att uppnå det du tror att du redan har? Innan det blir möjligt att vakna är det nödvändigt att acceptera att du sover, att du lever i matrisen.
Granska ditt liv ärligt, utan att ljuga för dig själv. Kan du bryta dina mekaniska, repetitiva livsmönster om du vill? Kan du sluta söka njutning och undvika smärta – är du beroende av vissa livsmedel, aktiviteter eller tidsfördriv? Dömer, anklagar och kritiserar du ständigt dig själv och andra? Söker ditt sinne oupphörligt efter stimulans, eller känner du dig fullkomligt tillfredsställd bara genom att vara i tystnad? Reagerar du på hur andra tycker om dig? Söker du bekräftelse och positiv förstärkning? Saboterar du på något sätt situationer i ditt liv?
De flesta människor kommer att uppleva sina liv på samma sätt idag som de kommer att göra imorgon, om ett år och om tio år. När du börjar observera din robotliknande natur blir du mer vaken. Du börjar inse problemets djup. Du är fullständigt och totalt insovet, vilse i en dröm. Precis som invånarna i Platons grotta kommer de flesta som hör denna sanning inte att vara villiga eller kapabla att förändra sina liv, eftersom de är fästa vid sina välbekanta mönster.
Vi gör allt för att rättfärdiga våra mönster och stoppar huvudet i sanden istället för att möta sanningen. Vi vill ha våra frälsare, men vi är inte villiga att själva kliva upp på korset. Vad är du villig att betala för att bli fri? Inse att om du förändrar din inre värld måste du vara beredd att förändra det yttre livet. Din gamla struktur och din gamla identitet måste bli den döda jorden ur vilken ny tillväxt växer fram.
Det första steget mot uppvaknande är att inse att vi identifierar oss med det mänskliga sinnets matris, med masken. Något inom oss måste höra denna sanning och väckas ur sin slummer. Det finns en del av dig, något tidlöst, som alltid har känt till sanningen. Sinnets matris distraherar oss, underhåller oss, håller oss i ett oändligt görande, konsumerande och gripande, i en cykel av begär och avsky med ständigt skiftande former, vilket hindrar oss från att låta vårt medvetande blomstra, från vår evolutionära födslorätt som är Samadhi.
Patologiskt tänkande är det som passerar som ett normalt liv. Din gudomliga essens har blivit förslavad, identifierad med den begränsade jagstrukturen. Den stora visdomen, sanningen om vem du är, ligger begravd djupt inom ditt väsen. J. Krishnamurti sa: ”Det är inget mått på ens hälsa att vara välanpassad till ett djupt sjukt samhälle.” Identifieringen med egots sinne är sjukdomen och samadhi är botemedlet.